Nytt jobb

Trevligast med årsslutet 2018 var att jag blev kontaktad av Atsub med en undran om jag vill börja arbeta där igen.
Jag arbetstränade där fram till september 2018 och trivdes superbra, i det läget fanns ingen möjlighet till anställning men dom sa redan då att det kan bli en öppning nästa år.

Så i början på december så hörde Birgitta av sig med frågan om jag var intresserad, nu är det styrelsemöte 14 januari och då ska jag diskuteras 🙂 Hoppas det går vägen.
Jag måste även ansöka om mer sjukersättning tyvärr då jag inte kan klara av att arbeta ens 50% men jag ska inte ge upp så jag provar jobba 25% och hoppas det går bra.
Jag sätter stort hopp till Stora Sköndal just nu där finns massor av kunniga människor som vet exakt vad dom har att göra med, ME. Det finns ett tillskott som jag ska prova nu som kan göra att jag blir piggare, och jag ska till en arbetsterapeut för att strukturera min vardag puh…
Senare när jag är i bra balans ska jag gå hos deras sjukgymnast som är specialiserad på ME patienter, träningen är en av de saker jag saknar mest.

Över allt annat hopp så sätter jag mitt hopp till Jesus min räddare:
Herren ska ge oss det som är gott,
vårt land ska ge sin gröda.
Rättfärdighet skall gå framför honom och bereda väg för hans steg.
Psaltarem 85 13-14

Annonser

Ny diagnos

Ja så blev det, jag har under hösten genomgått en noggrann utredning som landade i diagnosen me/cfs. Det är ju en otroligt individuell åkomma och det man oftast får se på  tv och i reportage är de som ligger i mörka rum med hörselskydd.

Dock har jag turen att höra till medelbiten som faktiskt är störst och även hoppfull, det finns en del hjälp att få för att må bättre men tyvärr ingen hjälp för att orka mer.
Vilket dilemma för mig som alltid och då menar jag alltid tror att när jag mår bra så klarar jag allt, det är då jag tar i för mycket och det resulterar i sängvila och svårigheter med fokus såå stark trötthet i hela kroppen. Nåja fördel är ju att efter sex lång år få ett hopp om lite framtid, nu väntar många förändringar och mycket planering för att livet ska fungera.
Lite mer oroande var det att dom hittade något som felade i min hjärtrytm så det står närmast på agendan att utreda. Hoppas det är något som går att hantera med medicin så det inte behövs några ingrepp för dom har jag fått nog av.

 

Systrar 1968

img_0501

Vilken underbar serie på svt, Det är en miniserie så bara tre avsnitt om kvinnans roll i det nya samhället, Det som slår mig mest är den underbara kämparglöd och solidaritet som vaknade till liv i oss svenskar i slutet på sextiotalet.
Vi protesterade och tog parti för alla utsatta oavsett nationalitet, alla som höjde sina röster stämplades som socialister vilket inte alltid var sant.
Ibland var det bara kvinnor och män som kämpade för andra kvinnor och män utan direkt politisk anknytning. Jag tror att det spred sig som ringar på vattnet för rötterna djupnade oundvikligt ner i politiska ställningstaganden. Man demonstrerade för alla världens orättvisor ”Chile, Chile solidaritet” ” Avanti o popolo, alla riscossa. Bandiera rossa, bandiera rossa”  ekade på gatorna även i min lilla stad.

Vart tog det vägen undrar jag? detta engagemang, viljan att förändra, framförallt solidaritet med sin medmänniska. Det dog väl någon gång i samband med mobilernas uppkomst och den starka trenden av självbejakande.
Nu har vi inte ens en regering och landet bara går vidare, några klagar på facebook men i övrigt pratas det som vanligt om bantningskurer, skönhetsbehandlingar och rean.

Jag saknar verkligen den tiden då demonstrationerna var vägen för att höras, då samlades rösterna och det vet ju alla att när många människor går ihop så hörs vi bättre.
Kamratskap var bara en av alla de egenskaper som försvann i den nya tiden med sociala medel och självförverkliganden.
Tycker absolut att alla människor ska förverkliga sig själva, men att tänka på någon annan än sig själv är även det utveckling och framförallt väldigt hälsosamt.

God fortsättning //